"(Ej registrerad)

Svaret på den frågan är väl ganska given. Vi ser idag resultatet av den kompisrelation som finns inom skolan. Inlärningsresultaten går stadigt ner och fler och fler ungdomar klarar inte kraven i basämnena och lämnas utanför gymnasietskolan. Skrämmande.

Man kan inte både vara kompis och auktoritet. För att få den respekt som läraren måste uppbära för att få eleverna att göra sina läxor etc kan man inte vara kompis. Tvärtemot så ska man vara väldigt tydlig i sina roll som lärarare.

Det är precis samma fel som alla föräldrar som tror att de kan vara kompisar med sina barn gör. En förälder eller lärare som förstår sin roll ber man inte fara åt h-vete eller ´"gör det själv" men det gör man med en "kompis". Samma respekt finns inte inom kompisgänget.

Hoppas för ungdomarnas skull att lärarna förstår detta, även om jag är mycket tveksam.

Tyvärr, med facit i handen så verkar faktiskt lärarna prioritera kompisskapet och enkelheten framför tydlighet och regler."

Okej, nu ska jag tycka igen. Jag vet att det nästan är det enda ajg gör i den här bloggen, skriver milslånga inlägg om vad jag anser. Saken är den att det inte finns något så förlösande som att skriva ned sina tankar i ord och itne bara gå runt att vara arg för sig själv och det är därför jag gör det.

Det ni läste tidigare var i alla fall en kommentar till en artikel på sn.se som handlar om man ska vara vän med sin lärare på facebook. Det urartade till en diskussion om huruvida man ska vara vän med sina lärare överhuvudtaget eller om läraren ska vara en bestämd auktoritet.
Det fanns många sådana här kommentarer (många som sa att man skulle vara vän med sin lärare också, men dem blev jag inte irriterad på...)

Även skolminister Jan Björklund brukar propagera för att lärare ska komma ifrån den flummiga idén om att "Eleven i centrum", att eleven har ett stort inflytande över sin egen skolgång. Jag går som många kanske vet i en pysslingskola, en skola som står för individanpassning och rolig inlärning. De strävar emot allt som de här människorna vill. Jag har en mamma och en pappa som hatar att säga till mig och min syster utan som hellre förklarar konsekvenser och är vän med oss.

Utifrån dessa förutsättningar borde jag helt enkelt vara ett barn av gangster-kaliber. Jag borde ha för låga betyg för att söka in någonstans och jag borde vara ute och festa varje kväll och bråka med mina föräldrar. Är jag det då? Nej, ni vet nog i alla fall att jag är ganska väluppfostrad (lite oordningsam ibland, bara :p) och ajg skulle aldrig göra något med flit för att såra mina föräldrar och vi har världens bästa relation. Jag förstår varför de gör vissa val och de förstår att jag vill saker ibland också. VI har ett ömsesidigt bra förhållande.

Om vi tittar på betygen då. Jo, läraren i mina två bästa ämnen, svenska och engelska samt min mentor är den lärare som jag är bäst vän med. De flesta klarar sig också ytterst bra i hennes ämnen, de är faktiskt de som alla har bäst betyg i enligt vad jag vet. Jag är vän med de flesta av mina lärare och till hösten ska jag börja en av de mest krävande linjerna på gymnasiet. Jag har 25 poäng ifrån max, det vill säga att om jag höjer mig i fem ämnen från VG till MVG har jag full pott. Jag vet också att många i min klass har exeptionellt bra betyg.

Jag älskar dessutom skolan och vill lära mig och de vill inte de som inte är vänner med sina lärare, de lär under skräck.

Alltså, de som misslyckas i sin relation som föräldrar skulle jag vilja säga är de som inte har tid. De som inte kommer hem förrän sent på kvällen och sedan ska försöka sätta sig över sina barn. De som inte kan eller vill bli vänner med barnen, inte kan förstå dem. Där har vi en misslyckad relation, det har jag sett allt för många gånger.

De som misslyckas i sin relation som lärare är de som inte tar sig tid att lyssna på sina elever och motivera dem med en morot istället för en piska. Barn som lär sig under rädsla gör inte det dem ska, det kan ni lita på. Dessutom kommer de inte ha någon vilja att plugga vidare, vilket jag också har sett. Var vänner istället, men med pondus. Man ska inte vara för mjäkig heller för så fungerar inte en kompisrelation. När mina vänner gör fel konfronterar jag dem, jag låter de itne göra fel val eller köra över mig. Folk verkar ha svårt att förstå den blandningen.

Nå, håller ni med mig eller är ni helt emot?

GE. MIG. KLÄDER.

Jag tror jag dör.

Jag blir så arg.

Någon som läst de senaste blogginläggen på egoinas blogg den här helgen? Hon har provat att röka och då finns det läsare som tycker att om hon röker kommer de defintivt inte tycka om henne länge och det är sååå hemskt och nu vill de knappt se på henne (överdrivet men ungefär va). Så fort hon syntes med rök i munnen började mobben anfalla henne.

Ta inte det här fel nu, jag är defintivt ingen anhängare av tobak alls utan jag är snarare glad att så många har bestämt sig för att rökning är fel, ju närmare vi kommer a non smoking generation desto bättre är det ju. Problemet här är att de lägger märke till en liten cigarett men sedan kommer hycklarsidan ut. Ingen regaerar på att hon dricker. Ingen.

Hon är 21, det är hennes ensak, eller? Men borde inte cigaretterna vara det också då? Speciellt eftersom effekterna av ett ganska regelbundet drickande (d.v.s. en stor mängd varje/varannan helg) kan skada både magsäck, lever och hjärna. Dina tänder, ditt hår och din hy tar också stryk. Alkohol är ett gift.

En annan sak med alkhol är att den är värre i hur du skadar andra och dig själv, du tappar omdömet, du kan säga sårande saker till andra utan att förstå vad du sagt, du kan göra saker som du önskar bort dagen efter och vissa blir agressiva och börjar slåss med alkohol i kroppen. Detta är givetvis bara om du blir full men det tar inte lång tid innan du blir full och för varje glas du dricker slår du ut en viss mängd hjärnceller.

Det är också otroligt lätt att bli beroende när man är ung. Många tjatar om att cigaretter framkallar cancer, tror ni inte att alkohol gör det då? Alkohol är så vitt accepterat så det ser man inget om men faktum är att det är starkt cancerframkallande i munhåla, svalg, matstupe och struphuvudet. Det är inte många som vet det. Detta gäller även vid måttligt intag av alkohol.

Så, vad tycker jag nu då? Ge er inte på egoina om cigaretter ELLER alkhol för det tjänar inget till. Hon är en vuxen människa som kan ta hand om sig själv. Var dock inte så jäkla naiva och tro att cigaretter är sämre för att media pratar mer om cigaretter. Alkohol är också farligt så försök inte leka moraltanter. Inga droger är bra, kom ihåg det.

Nu har jag fått ur mig min ilska, glad påsk på alla söta människor där ute!

Först av allt, jag har haft en underbar dag idag.

Vi var på bio med klassen och då filmen vi skulle se var "Die Welle", en tysk film om en lärare som skapar en diktatur av sin klass under en projektvecka så grundade det för många intressanta ämnen. Filmen grundade sig en sann historia, dock så vill jag att alla är uppmärksamma på att nu kommer det att komma spoilers (och ni vill verkligen, verkligen inte ha dem om ni kommer se filmen.

Vi hade en väldigt intressant bussresa dit, jag satt bredvid min lärare som alltid är lika intressant att diskutera med. Huvudsakligen så började det med KTH-massakern som det varit stort medieuppbåd nu. Frågan var: Vem skulle göra något sådant? Jag hittade en tråd på Flashblack med en print screen av själva inlägget och man såg verkligen att personen som skrev var desperat, kall och mest troligt helt kapabel till att utföra sina planer. Anledningen var att han hade blivit dumpad av sin flickvän. Hur mår man då egentligen? Och vad är det som triggar den sortens ilska? Jag menar, jag kan också vara arg men då vill jag på sin höjd slå någon. Dessutom kräver det otroligt mycket för att jag ska göra det på fullaste allvar. Vad har man för atrapp i hjärnan som talar om för en att "nu får du skjuta någon för du är arg och behöver det"?

Sen gick det vidare till psyksjuka i allmänhet. Jag finner det väldigt fascinerande med psykiska sjukdomar och hur de fungerar. I grund och botten så undrar jag var det kommer ifrån, för vad vi vet är att det inte är en bakterie, en mutation eller något liknande som gömmer sig i kroppen och kan blomma ut utan det bara existerar hos vissa. Dessutom, jag undrar vad för klassification de olika sjukdomarna har och hur många det egentligen finns för väldigt många som man träffar på på stan eller läser om i tidningar är så fantastiskt olika och att psyket kan fungera så är otroligt fascinerande. Personerna i fråga är ju människor, precis som vi och jag tror att personerna egentligen har utmärkta konversationsförmågor (nu pratar vi alltså om sådana som varken kan föra ett normalt samtal eller förstå i vilket rum de är, samt liknande.) och kan föra sig normalt men någonstans på vägen har något utlösande hänt. Frågan är då vad?

En annan sak vi diskuterade var logik. Min tro är att de som enbart förlitar sig på logik och glömmer bort hjärtat lätt kan kollra bort sig i vår värld. Det är så mycket som bygger på slumpen, hjärtan, eller något annat orationellt att om man enbart baserar saker på logik kan man säkert rättfärdiga många hemska handlingar. Trots allt så får man inte glömma bort att vi alla är människor och människor gör fel. Fel hör inte hemma inom logik utan saker ska fungera som ett smort hjul. Sen har jag ett citat från en vän till mig som sa att "Vissa överintelligenta människor (d.v.s otroligt högt IQ, upp mot 180 och över tolkade jag det som) kan nog slå slint. De tränger in så mycket information i sina hjärnor att de måste tränga bort lite sunt förnuft". Det låter faktiskt ganska riktigt ändå, jag misstänker att det är en intressant tes i alla fall. Hur mycket får egentligen plats i våra hjärnor?

Efter att vi sett Die Welle väcktes också jättemånga frågetecken (och här kommer spoilern!). Alla ungdomar fann en känsla av samhörighet och ett behov av att känna sig som en del i gruppen när Die Welle formades. Alla behövdes, alla älskades. Alla utom dem som vägrade sälla sig till normerna. Att se vad dessa ungdomar kunde ta sig till, helt normala ungdomar, det var sjukt. De klottrade ner staden, de stötte bort alla andra, de hade en särskild hälsning, precis som nazihälsningen. Jag vet att mycket av detta inte liknar verkligheten men jag tvivlar inte på att det skulle kunna bli så. Sen var det ett barn, en fanatiker. Han fastnade direkt. Hans enda problem var egentligen dåliga familjeförhållanden men han blev besatt av föreningen, klistrade sig på ledaren, bestämde sig för att bli hans livvakt. I slutet av filmen, när ledaren bestämmer sig för att upplösa föreningen skjuter han dock en klasskamrat och sedan skjuter hans sig själv för att kände så starkt band att han blev galen. Skulle det kunna hända, är det möjligt? Jag vet inte. Ingen vet nog egentligen. Men om man tittar på Nazisternas framtåg genom Tyskland, genom hela Europa... Jag blir mållös. Alla de människorna som styrde i fånglägrerna, alla soldater och alla som arbetade under Hitler kan inte ha haft något fel på hjärnan. Ändå var det så många anhängare att det är helt otroligt och alla accepterade vad som hände. Känslan av medmänsklighet försvann till förmån för känslan av gemenskap. Man kunde döda för en vän, praktiskt taget. Är det friskt? Är det klokt?

Jag lägger inga riktiga svar på de frågor jag ställer, jag har inga tankar om det. Jag bara bollar mina frågor med er och hoppas att ni förstår det jag skriver, trots att det mest är osammanhängande dravel. Jag blev så tagen av filmen idag att jag var tvungen att skriva av mig bara. Psykologiska problem fascinerar mig.