Jag behöver verkligen den här resan till spanien på tisdag. Att få andas ordenligt i luft som inte påminner om grått och kallt och problem. Ingen som tittar kostigt på en för att man har klänning på sig vareviga dag (varför ahr folk ett probelm med det? It's a freaking dress), ingen som säger åt en att man måste. (Jag är så trött på måste. Är inte det det värsta ord som finns?) Ingen prestationsångest, inte känna att man inte klarar av det ena eller det andra, bara ligga på standen med en bok.
Att känna solen mot en alldeles för blek Amanda som ligger i varm sand och bara struntar (ja, ni hörde mig rätt, struntar) i alla andra inklusive den osäkra Amandan som kommer fram allt för ofta nu mer. Den enda veckan som jag ska vara totalt självisk och bara göra vad jag vill, bara vara själv. Kanske, kanske mitt självförtroende kan byggas upp lite under den perioden, kanske, kanske kan jag ta hand om MIG istället för mina ord, läxor, bilder, kläder, vänner, lärare, syskon, föräldrar, musik eller vad som helst annat som alltid ska gå före det stackars undangömda lugna jaget i mig. Att bara få ligga på en takterass och se solen gå ned.. Underbart.

En solsemester seems perfect, thank you.