I'm On The Road
...bara 14 timmar och tio minuter kvar tills jag sitter på ett plan till halvvärme och kullerstensgator. I love it.
Jag kommer att sakna allt och alla, men det är fem dagar :3
...And there I went to love and laughter.
These words are my own.
Bevis för mig själv att jag fortfarande kan skriva konstigt och halvpoetiskt trots att det var alltför länge sedan. Ge mig inspiration?
Varför kan vi inte skratta, skratta hela natten lång och du kan vara min riddare i skinande rustning med din cykel som häst. Jag kan leka prinsessan som sitter uttråkad i tornet och måste bli räddad, från styvmodern, sig själv, från världen. Som vill kasta sig ut från fönstret men aldrig höra ljudet av ben som bryts utan bara landa mjukt och fint. Kommer du då, när jag har trillat, så vi kan ge oss ut på äventyr?
Jag kan vara din trollslända om du vill vara mitt ljus eller så gör vi tvärtom, vilket som fungerar bra för mig bara jag får vara hos dig en minut längre, en natt, en dag, en vecka. Vi kan hålla i varandra, lite hårdare bara, och helt plötsligt är vi en eldfluga som seglar genom skyarna, som en liten stjärna i miniformat.
För vi hör ihop tillsammans. Eller som lärarna säger, vi är kompletta, i symbios, samexisterande, sammansvetsade, completed, together, summan, kvoten, produkten, en takt. Vill inte du vara min om jag är din?
Vi kan fly ur skogen, jag lovar, för jag vet att du inte gillar barr eller sten. Vi flyger bort så fort vi kan och seglar över hustaken inne i staden, en eldfluga med två hjärtan. Vi byter skepnad, skepnader ska man aldrig behålla för länge för tänk om man blir trött, trött, trött och sommnar? Du får aldrig somna. Jag kan inte vara utan dig.
Våra sex ben kryper med fasaden, vi är numera evigt liv. Kikar in mellan fönsterna på byggnaden och ser skrik och gråt. Kärlek är inte sådär, det är misstolkat. "Vi ska visa dem" tänker vi och sedan inser vi att vi glömt bort hur man älskar fast vi är så nära och kära.
Kom lite nämre bara så löser det nog sig. Eller gör inte det. Vi måste för alltid vara två i en kropp och inte en individ för då är jag ju både jag och du och jag kan ju inte älska mig själv, kan jag det? Eller gör jag redan det? Låt oss krypa, krypa till utkanten av staden där en stackars koja står och ser ledsen ut högt uppe i en magnifik trädkrona. Jag, Du, Vi gråter. Eller försöker. Kackerlackor kan ju inte gråta.
Vi ser den stackars slitna blå cyckeln som ligger slängd invid vägkanten och den ser så hjärtskärande ensam ut att vi snyftar till lite, för snyfta, det är kackerlackor bra på. Så vi klättra, klättrar, klättrar. I dagar, timmar, minuter. Jag känner hur mina ben blir lättare och lättare och lättare och du bara lossnar som om du vore en fastlimmad pappersbit. Jag försöker hålla fast dig tills jag bara slutar. Det kanske är såhär det ska vara, bara för att vara bra? Halva och halva blir två hela.
Gräset tar emot dig, en halv stackars kackerlacka, en parasit utan kärlek. Vi byter skepnad igen, som alltid.
Jag är en flicka.
Du är en pojke.
Allt är som det ska vara. Jag väntar på dig där uppe och för en gångs skull är det inte jag som faller utan du som klättrar. Låt oss dela på ett glas hallonsaft. Jag bjuder, jag är riddaren. För en gångs skull. (Och allt blev så mycket enklare, varför gjorde vi inte så här från början, älskling?)
Och där fanns kärleken.
Varför kan vi inte skratta, skratta hela natten lång och du kan vara min riddare i skinande rustning med din cykel som häst. Jag kan leka prinsessan som sitter uttråkad i tornet och måste bli räddad, från styvmodern, sig själv, från världen. Som vill kasta sig ut från fönstret men aldrig höra ljudet av ben som bryts utan bara landa mjukt och fint. Kommer du då, när jag har trillat, så vi kan ge oss ut på äventyr?
Jag kan vara din trollslända om du vill vara mitt ljus eller så gör vi tvärtom, vilket som fungerar bra för mig bara jag får vara hos dig en minut längre, en natt, en dag, en vecka. Vi kan hålla i varandra, lite hårdare bara, och helt plötsligt är vi en eldfluga som seglar genom skyarna, som en liten stjärna i miniformat.
För vi hör ihop tillsammans. Eller som lärarna säger, vi är kompletta, i symbios, samexisterande, sammansvetsade, completed, together, summan, kvoten, produkten, en takt. Vill inte du vara min om jag är din?
Vi kan fly ur skogen, jag lovar, för jag vet att du inte gillar barr eller sten. Vi flyger bort så fort vi kan och seglar över hustaken inne i staden, en eldfluga med två hjärtan. Vi byter skepnad, skepnader ska man aldrig behålla för länge för tänk om man blir trött, trött, trött och sommnar? Du får aldrig somna. Jag kan inte vara utan dig.
Våra sex ben kryper med fasaden, vi är numera evigt liv. Kikar in mellan fönsterna på byggnaden och ser skrik och gråt. Kärlek är inte sådär, det är misstolkat. "Vi ska visa dem" tänker vi och sedan inser vi att vi glömt bort hur man älskar fast vi är så nära och kära.
Kom lite nämre bara så löser det nog sig. Eller gör inte det. Vi måste för alltid vara två i en kropp och inte en individ för då är jag ju både jag och du och jag kan ju inte älska mig själv, kan jag det? Eller gör jag redan det? Låt oss krypa, krypa till utkanten av staden där en stackars koja står och ser ledsen ut högt uppe i en magnifik trädkrona. Jag, Du, Vi gråter. Eller försöker. Kackerlackor kan ju inte gråta.
Vi ser den stackars slitna blå cyckeln som ligger slängd invid vägkanten och den ser så hjärtskärande ensam ut att vi snyftar till lite, för snyfta, det är kackerlackor bra på. Så vi klättra, klättrar, klättrar. I dagar, timmar, minuter. Jag känner hur mina ben blir lättare och lättare och lättare och du bara lossnar som om du vore en fastlimmad pappersbit. Jag försöker hålla fast dig tills jag bara slutar. Det kanske är såhär det ska vara, bara för att vara bra? Halva och halva blir två hela.
Gräset tar emot dig, en halv stackars kackerlacka, en parasit utan kärlek. Vi byter skepnad igen, som alltid.
Jag är en flicka.
Du är en pojke.
Allt är som det ska vara. Jag väntar på dig där uppe och för en gångs skull är det inte jag som faller utan du som klättrar. Låt oss dela på ett glas hallonsaft. Jag bjuder, jag är riddaren. För en gångs skull. (Och allt blev så mycket enklare, varför gjorde vi inte så här från början, älskling?)
Och där fanns kärleken.
Om fyra dagar.
Jag behöver verkligen den här resan till spanien på tisdag. Att få andas ordenligt i luft som inte påminner om grått och kallt och problem. Ingen som tittar kostigt på en för att man har klänning på sig vareviga dag (varför ahr folk ett probelm med det? It's a freaking dress), ingen som säger åt en att man måste. (Jag är så trött på måste. Är inte det det värsta ord som finns?) Ingen prestationsångest, inte känna att man inte klarar av det ena eller det andra, bara ligga på standen med en bok.
Att känna solen mot en alldeles för blek Amanda som ligger i varm sand och bara struntar (ja, ni hörde mig rätt, struntar) i alla andra inklusive den osäkra Amandan som kommer fram allt för ofta nu mer. Den enda veckan som jag ska vara totalt självisk och bara göra vad jag vill, bara vara själv. Kanske, kanske mitt självförtroende kan byggas upp lite under den perioden, kanske, kanske kan jag ta hand om MIG istället för mina ord, läxor, bilder, kläder, vänner, lärare, syskon, föräldrar, musik eller vad som helst annat som alltid ska gå före det stackars undangömda lugna jaget i mig. Att bara få ligga på en takterass och se solen gå ned.. Underbart.
En solsemester seems perfect, thank you.
Att känna solen mot en alldeles för blek Amanda som ligger i varm sand och bara struntar (ja, ni hörde mig rätt, struntar) i alla andra inklusive den osäkra Amandan som kommer fram allt för ofta nu mer. Den enda veckan som jag ska vara totalt självisk och bara göra vad jag vill, bara vara själv. Kanske, kanske mitt självförtroende kan byggas upp lite under den perioden, kanske, kanske kan jag ta hand om MIG istället för mina ord, läxor, bilder, kläder, vänner, lärare, syskon, föräldrar, musik eller vad som helst annat som alltid ska gå före det stackars undangömda lugna jaget i mig. Att bara få ligga på en takterass och se solen gå ned.. Underbart.
En solsemester seems perfect, thank you.
