Man är sin egen största fiende

Linoleumgolv som gräsmatta
Jag ligger så nära henne
Tittar upp på fläckarna i taket
De liknar precis moln

Gatlyktorna är vårt enda ljus
Tystnad är vår föda
Jag har bara henne sedan
När natten blivit sen

"Du är min vackraste vän
Fröken Ensamhet
Jag behöver en kram av dig
Du kan ge mig sällskap

Omfamna mig hårdare nu
Vi kan stanna här
Skuggorna gömmer oss här
De jagar mig inte mer"

Och hon börjde sig ner mot mig
Skrattade, fnittrade
"Du är Herr Rädsla" sade hon
"Varför är du rädd?"

Ögon flackade genom rummet
"Du är ju ensam"
Hennes ord for mot mig
Fjärilsvingar

"Jag har dig."






It's the new me.

Like it?



Ignorera den maniska blicken och den fula skjortan och titta på MIN NYA FRISYR. Är den inte underbar? Den ska vara ännu lockigare, om jag lär mig att använda hårspray. Med en klänning, lite tupering och ett hårband ser ajg ut som en hemmafru från 60-talet. Min mamma är avgjort bäst.

Manself

Nu ska jag berätta för er om mitt manself. Alla har väl någon gång tänkt på hur man skulle vara om man var det andra könet? Jag skulle avgjort heta Arne. Det har varit Arne sedan ettan då ajg började på Rytmik och jag var tvungen att vara stand-in-kille för att vi inte hade tillräckligt många. Då döpte min fröken mig till Arne och sedan dess har det hängt med. Jag tycker faktiskt att det är rätt fint på ett konstigt sätt. Kan se en fin och söt gammal gubbe heta Arne. Eller en väluppfostrad liten sexåring. Tonåring fungerar inte riktigt i mitt huvud men Arne är det i alla fall.

Arne skulle förmodligen gå på pardans, han skulle ha mer självförtroende än jag har och våga gå på den med någon annan än sin mamma. Han skulle antagligen vara mer bekväm med sig själv då folk inte gav sig på honom och han skulle inte fått bara ligga och läsa under sin uppväxt så han är nog inte ett lika stort läshuvud som jag är.

Han skulle älska kavajer och svarta stuprör men inte riktigt få plats i dem, han är ganska "stor". Dock så älskar han att klä sig i kavaj, jeans, sjalar och snygga skjortor. Hattar och hänslen tar en stor del av hans garderob och är det enda som verkligen har varierande färg. De andra är blått, rött, svart, grått eller vitt. Han går väldigt ofta på Myrorna eller Beyond Retro, han har mer tid att göra sådant då han är ganska osocial, han är milsvida ifrån de andra killarna.

Arne lyssnar på söt indiemusik men han lyssnar också på mer jazz och blues. Damer med raspiga röster gillas starkt av honom. Han sjunger inte hos sångpedagog eller på skolavslutningarna utan lite mer tyst för sig själv men han pratargärna då han skriver lika mycket som jag gör och mycket mer poesi. Han är inte riktigt nöjd med livet då han inte har lika mycket vänner.

I smyg går han och tittar på klänningar och röda läppstift och önskar innerligt att han vore tjej, för allt vore så mycket enklare. När han var liten sa han till alla att han var tjej bara för att han så gärna ville se ut som dem med guldigt långt hår och rosiga kinder. Nu är han solbränd, finnig och har färgat håret svart. Han runda glasögon glider alltid ned på näsan och han känner sig som en nörd för att han intresserar sig för tjejsaker. Han tycker att killar kan vara äcklgit snygga i alla fall men han har aldrig lyckats bli kär i någon utan han faller alltid för de söta och glada tjejerna som skrattar mycket och vågar vara sig själva. Oftast är de dock inte intresserade, de tycker att han är alldeles för intresserad av sitt.

Arne ska börja estetlinjen när han slutar nian. Han längtar ganska mycket för killarna i den här klassen pratar bara fotboll. Han hoppas starkt att han kan hitta någon likasinnad på estet och det är bara därför han söker det. Han ville länge söka IB men han orkar inte tre år till utan umgänge. För det mesta ser man honom med näsan i en bok efterosm han inte vill hantera problem. Ipoden i öronen spelar 24/7 för att han ska slippa prata med någon.

Enda gångerna han känner sig riktigt hemma är när han träffar folk från internet för då är han riktigt social. De tar honom för den han är och då kan han bara vara sig själv. Då slänger han bort den där boken och den där Ipoden eftersom folk FAKTISKT vill prata med honom om saker som han är intresserad av. Han skulle givetvis kunna prata med flickorna i klassen också och då skulle han vara nästan översocial om det inte vore för att han känner sig obekväm på dem.

Hemma ligger han kvällarna igenom och tittar på Notting Hill och övar på att inte gråta till den och drömmer om att kanske, någon dag få kyssa en vacker flicka och känna dem där fyrverkerierna som alla pratar om. I hans innersta drömmar är han journalist med en vacker femtiotalsfu och två vackra döttrar till barn. De bor alla på ett litet hus på engelska landsbygden. Ibland drömmer han om att springa omkring i klänning och dansa lika grasiöst som en ballerina på en äng med blommor men det skulle han aldrig erkänna för någon. Det är oftast när han går omkring och drömmer som han går in i dörrkarmarna och inser verkligeheten ... Han är så långt från det där grasiösa som man kan komma.




Friends forever.

"(Ej registrerad)

Svaret på den frågan är väl ganska given. Vi ser idag resultatet av den kompisrelation som finns inom skolan. Inlärningsresultaten går stadigt ner och fler och fler ungdomar klarar inte kraven i basämnena och lämnas utanför gymnasietskolan. Skrämmande.

Man kan inte både vara kompis och auktoritet. För att få den respekt som läraren måste uppbära för att få eleverna att göra sina läxor etc kan man inte vara kompis. Tvärtemot så ska man vara väldigt tydlig i sina roll som lärarare.

Det är precis samma fel som alla föräldrar som tror att de kan vara kompisar med sina barn gör. En förälder eller lärare som förstår sin roll ber man inte fara åt h-vete eller ´"gör det själv" men det gör man med en "kompis". Samma respekt finns inte inom kompisgänget.

Hoppas för ungdomarnas skull att lärarna förstår detta, även om jag är mycket tveksam.

Tyvärr, med facit i handen så verkar faktiskt lärarna prioritera kompisskapet och enkelheten framför tydlighet och regler."

 

Okej, nu ska jag tycka igen. Jag vet att det nästan är det enda ajg gör i den här bloggen, skriver milslånga inlägg om vad jag anser. Saken är den att det inte finns något så förlösande som att skriva ned sina tankar i ord och itne bara gå runt att vara arg för sig själv och det är därför jag gör det.

Det ni läste tidigare var i alla fall en kommentar till en artikel på sn.se som handlar om man ska vara vän med sin lärare på facebook. Det urartade till en diskussion om huruvida man ska vara vän med sina lärare överhuvudtaget eller om läraren ska vara en bestämd auktoritet.
Det fanns många sådana här kommentarer (många som sa att man skulle vara vän med sin lärare också, men dem blev jag inte irriterad på...)

Även skolminister Jan Björklund brukar propagera för att lärare ska komma ifrån den flummiga idén om att "Eleven i centrum", att eleven har ett stort inflytande över sin egen skolgång. Jag går som många kanske vet i en pysslingskola, en skola som står för individanpassning och rolig inlärning. De strävar emot allt som de här människorna vill. Jag har en mamma och en pappa som hatar att säga till mig och min syster utan som hellre förklarar konsekvenser och är vän med oss.

Utifrån dessa förutsättningar borde jag helt enkelt vara ett barn av gangster-kaliber. Jag borde ha för låga betyg för att söka in någonstans och jag borde vara ute och festa varje kväll och bråka med mina föräldrar. Är jag det då? Nej, ni vet nog i alla fall att jag är ganska väluppfostrad (lite oordningsam ibland, bara :p) och ajg skulle aldrig göra något med flit för att såra mina föräldrar och vi har världens bästa relation. Jag förstår varför de gör vissa val och de förstår att jag vill saker ibland också. VI har ett ömsesidigt bra förhållande.

Om vi tittar på betygen då. Jo, läraren i mina två bästa ämnen, svenska och engelska samt min mentor är den lärare som jag är bäst vän med. De flesta klarar sig också ytterst bra i hennes ämnen, de är faktiskt de som alla har bäst betyg i enligt vad jag vet. Jag är vän med de flesta av mina lärare och till hösten ska jag börja en av de mest krävande linjerna på gymnasiet. Jag har 25 poäng ifrån max, det vill säga att om jag höjer mig i fem ämnen från VG till MVG har jag full pott. Jag vet också att många i min klass har exeptionellt bra betyg.

Jag älskar dessutom skolan och vill lära mig och de vill inte de som inte är vänner med sina lärare, de lär under skräck.

 

Alltså, de som misslyckas i sin relation som föräldrar skulle jag vilja säga är de som inte har tid. De som inte kommer hem förrän sent på kvällen och sedan ska försöka sätta sig över sina barn. De som inte kan eller vill bli vänner med barnen, inte kan förstå dem. Där har vi en misslyckad relation, det har jag sett allt för många gånger.

De som misslyckas i sin relation som lärare är de som inte tar sig tid att lyssna på sina elever och motivera dem med en morot istället för en piska. Barn som lär sig under rädsla gör inte det dem ska, det kan ni lita på. Dessutom kommer de inte ha någon vilja att plugga vidare, vilket jag också har sett. Var vänner istället, men med pondus. Man ska inte vara för mjäkig heller för så fungerar inte en kompisrelation. När mina vänner gör fel konfronterar jag dem, jag låter de itne göra fel val eller köra över mig. Folk verkar ha svårt att förstå den blandningen.

 

Nå, håller ni med mig eller är ni helt emot?

 

 

 

 


I drool, without you :look







GE. MIG. KLÄDER.

Jag tror jag dör.


Sing for me my love, the sweetest melody.



Death Cab For Cutie och Scrubs <3

Anger in my bones.

Jag blir så arg.

Någon som läst de senaste blogginläggen på egoinas blogg den här helgen? Hon har provat att röka och då finns det läsare som tycker att om hon röker kommer de defintivt inte tycka om henne länge och det är sååå hemskt och nu vill de knappt se på henne (överdrivet men ungefär va). Så fort hon syntes med rök i munnen började mobben anfalla henne.

Ta inte det här fel nu, jag är defintivt ingen anhängare av tobak alls utan jag är snarare glad att så många har bestämt sig för att rökning är fel, ju närmare vi kommer a non smoking generation desto bättre är det ju. Problemet här är att de lägger märke till en liten cigarett men sedan kommer hycklarsidan ut. Ingen regaerar på att hon dricker. Ingen.

Hon är 21, det är hennes ensak, eller? Men borde inte cigaretterna vara det också då? Speciellt eftersom effekterna av ett ganska regelbundet drickande (d.v.s. en stor mängd varje/varannan helg) kan skada både magsäck, lever och hjärna. Dina tänder, ditt hår och din hy tar också stryk. Alkohol är ett gift.

En annan sak med alkhol är att den är värre i hur du skadar andra och dig själv, du tappar omdömet, du kan säga sårande saker till andra utan att förstå vad du sagt, du kan göra saker som du önskar bort dagen efter och vissa blir agressiva och börjar slåss med alkohol i kroppen. Detta är givetvis bara om du blir full men det tar inte lång tid innan du blir full och för varje glas du dricker slår du ut en viss mängd hjärnceller.

Det är också otroligt lätt att bli beroende när man är ung. Många tjatar om att cigaretter framkallar cancer, tror ni inte att alkohol gör det då? Alkohol är så vitt accepterat så det ser man inget om men faktum är att det är starkt cancerframkallande i munhåla, svalg, matstupe och struphuvudet. Det är inte många som vet det. Detta gäller även vid måttligt intag av alkohol.

Så, vad tycker jag nu då? Ge er inte på egoina om cigaretter ELLER alkhol för det tjänar inget till. Hon är en vuxen människa som kan ta hand om sig själv. Var dock inte så jäkla naiva och tro att cigaretter är sämre för att media pratar mer om cigaretter. Alkohol är också farligt så försök inte leka moraltanter. Inga droger är bra, kom ihåg det.

Nu har jag fått ur mig min ilska, glad påsk på alla söta människor där ute!


RSS 2.0