Skakande knän och en känsla av en mikrofon i handen, den välbekanta rushen av adrenalin och hundratals ögon vända mot bara mig, hundratals öron lyssnande på vad som kommer ur min mun. Att veta att någon kan fånga samma känsla som jag, bara genom att lyssna på mig. Jag älskar det.

Jag älskar att stå på scen, jag älskar att prata, jag älskar att sjunga, jag älskar till och med nervositeten. Att vara nervös är som bäst när man repeterar text i flera timamr i förväg och knappt kan prata för att man mår så illa och sedan när man ställer sig upp och pratar eller sjunger så bara rinner det av och kvar är känslan av fjärilar.

Jag sjöng acapella inför niohundra människor, Charlotte Perelli, Bert Karlsson och Johan Bråmell igår kväll i en publiktävling på Talang 2010. På Oscarsteatern, där anorna av alla underbara musikalartister vilar i väggarna. Jag fick beröm för min sång.

Där och då insåg jag, trots att jag skakade så mycket att jag knappt kunde säga mitt eget namn att jag aldrig kommer lämna musiken bakom mig. Ord kommer alltid vara min stora passion och jag kommer nog aldrig att känna mig riktigt hemma i musikvärlden, det finns så otroligt många talangfulla människor där som kan saker jag bara kan drömma om. Ändå, att sjunga är helt magiskt. Jag kan försöka men känslan kommer aldrig exakt gå att beskriva.

Ain't no cover är förövrigt underbar som acapella-låt trots att jag bara sjöng första delen.




Detta var självklart bara toppen på en underbar kväll och jag skrattade ungefär... konstant. Lite bonding med en vän jag träffar alldeles för sällan, en tappad colaflaska, för mycket godis och roliga nummer gjorde det hela till en kanonkväll. Tack Lisi (och även Matilda och Fanny, det var jättetrevligt att vara med er också ^^) <3