Mitt liv är bra nu. Vill ni ha några anledningar?

Jag har Ted Gärdestad i öronen, ord på pappret och på skärmen och jag behöver inte vara kär för att må bra. Jag är nöjd med mig själv, jag känner mig någorlunda bra i skolan (och att jag inte kunde redovisningen idag gör inget. Jag fixar det när jag faktiskt SKA redovisa), min vänner är underbara, jag kanske ska träffa Regina på lördag, datumet för SHirl är snart bestämt vilket betyder att jag kan börja planera med mina medhjälpare, jag känner mig utvilad och vi har uppsatsskrivning imorgon.

Vill ni ha en bättre förklaring av mitt humör just nu hittar ni den här:
Kalle Moraeus & Orsa Spelmän – Underbart

(Nej, jag lyssnar inte på folkmusik i vanliga fall, men eftersom mina humörsvängingar gjorde mig alldeles klämkäck för tillfället får jag väl spela med fullt ut!)

Skakande knän och en känsla av en mikrofon i handen, den välbekanta rushen av adrenalin och hundratals ögon vända mot bara mig, hundratals öron lyssnande på vad som kommer ur min mun. Att veta att någon kan fånga samma känsla som jag, bara genom att lyssna på mig. Jag älskar det.

Jag älskar att stå på scen, jag älskar att prata, jag älskar att sjunga, jag älskar till och med nervositeten. Att vara nervös är som bäst när man repeterar text i flera timamr i förväg och knappt kan prata för att man mår så illa och sedan när man ställer sig upp och pratar eller sjunger så bara rinner det av och kvar är känslan av fjärilar.

Jag sjöng acapella inför niohundra människor, Charlotte Perelli, Bert Karlsson och Johan Bråmell igår kväll i en publiktävling på Talang 2010. På Oscarsteatern, där anorna av alla underbara musikalartister vilar i väggarna. Jag fick beröm för min sång.

Där och då insåg jag, trots att jag skakade så mycket att jag knappt kunde säga mitt eget namn att jag aldrig kommer lämna musiken bakom mig. Ord kommer alltid vara min stora passion och jag kommer nog aldrig att känna mig riktigt hemma i musikvärlden, det finns så otroligt många talangfulla människor där som kan saker jag bara kan drömma om. Ändå, att sjunga är helt magiskt. Jag kan försöka men känslan kommer aldrig exakt gå att beskriva.

Ain't no cover är förövrigt underbar som acapella-låt trots att jag bara sjöng första delen.




Detta var självklart bara toppen på en underbar kväll och jag skrattade ungefär... konstant. Lite bonding med en vän jag träffar alldeles för sällan, en tappad colaflaska, för mycket godis och roliga nummer gjorde det hela till en kanonkväll. Tack Lisi (och även Matilda och Fanny, det var jättetrevligt att vara med er också ^^) <3

* Jag gillar att uppdatera den här bloggen. Vad har tagit åt mig?

* Min topp på unika besökare är fem. Vad säger man? Rikskändis nästa, jo precis. Jag är nöjd dock, jag ville inte att alla skulle läsa min blogg. Goal achived.

* Jag är sugen på tårta.

Intressant? Very.

Snott från afterglow.blogg.se!

Så här går det till:
- Varje bloggare börjar med att skriva 6 egendomliga/underliga saker om sig själv.
- Bloggare som blir utmanade ska skriva 6 saker om sig själva i sin blogg & samtidigt ange reglerna för spelet. Tillslut väljer bloggaren 6 nya bloggare & gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de är utmanade & att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

~~~~Sex saker som ni kanske inte visste om mig:~~~~

- När jag var jätteliten tryckte jag att det var intelligent att ha en stor rosa boll i munnen. Det var min absoluta favoritleksak och jag kunde sitta i timmar och bara ha bollen i munnen. Den var dessutom så stor att jag inte kunde stänga munnen överhuvudtaget så det såg otroligt smart ut. Way to go, little me.

(tyvärr har jag enorm brist på rosa boll -bilder så det blir en annan på en Godis i pannan-Amanda. Ungefär lika awesome)



- Jag älskar tanken på att vara kär, att uppleva allt det där som man bara ska. Kärlek i mina ögon ska vara som filmen (500) days of summer. Det här gjort att jag är ytterst kräsen med vem jag blir kär i. Jag kan tycka att pojkar är söta eller snälla men jag tvekar i flera månader, ibland längre innan jag vet att jag är kär på riktigt. Jag ger gärna sken av att vara kär i någon för det mesta eftersom folk gärna vill att jag ska vara kär (Det är tydligen ett fel om man inte är kär för tillfället) men det är 99% att det faktiskt bara är någon jag tycker är trevlig. När jag verkligen blir kär dock, då är jag nästan besatt av personen i fråga och allt känns sådär rosenskimrande och härligt. Men det har aldrig nått upp till min bild av kärlek.



- När jag är hemma själv eller ensam i mitt rum leker jag ofta att jag är huvudpersonen i boken eller tv-serien som jag är beroende av för tillfället. Jag älskar verkligen att leka någon annan, att få vara någon annan för en stund. Däremot skulle jag vara fruktansvärd på teater eftersom det alltid slutar med att huvudpersonen är precis som jag.

(Jag lekte viljelös docka häromdagen :roll Problemet är att jag alltid ser ut sådär.)


- Jag har ett väldigt diskret fall av Morton's toe eller Grekisk fot, d.v.s. när din andra tå är längre än din stortå. Ibland, när jag är arg på min urdåliga balans brukar jag skylla det på min långa tå, men bara i mitt eget huvud. Jag är nämligen rädd för att folk ska tycka att jag är löjlig eftersom det inte alls är så. Det är skönt att ha det att skylla på dock, även om det bara är för mig själv!


- Jag älskar att gråta. Det finns inget mer förlösande. Däremot tror jag att jag tvingar fram tårarna varje gång jag gråter och den enda gång jag har gråtit så att jag trott att jag aldrig någonsin skulle kunna sluta var när farfar dog. Att gråta över betyg fungerar som terapi för mig även om jag inte pratar med någon om det och det triggar mig till att jobba hårdare. Jag sätter även gärna på ledsna låtar och gråter eller läser ett speciellt stycke ur en text om och om igen om det gör mig ledsen. Det brukar jag göra när jag har mycket att göra.

(Haha, ich bin fejk-ledsen. Det syns ganska tydligt på a) mina ögon och b) de fina diamanterna jag har satt på mig :p)


(En bonusfakta: Jag är jätterädd för att kvävas till döds av slemmet i min hals när jag sover. Ibland, när jag är förkyld betyder det att min mamma måste sitta uppe till jättesent med mig och dricka te tills slemmet är borta. Det är lite synd om min mamma)

Först av allt, jag har haft en underbar dag idag.

Vi var på bio med klassen och då filmen vi skulle se var "Die Welle", en tysk film om en lärare som skapar en diktatur av sin klass under en projektvecka så grundade det för många intressanta ämnen. Filmen grundade sig en sann historia, dock så vill jag att alla är uppmärksamma på att nu kommer det att komma spoilers (och ni vill verkligen, verkligen inte ha dem om ni kommer se filmen.

Vi hade en väldigt intressant bussresa dit, jag satt bredvid min lärare som alltid är lika intressant att diskutera med. Huvudsakligen så började det med KTH-massakern som det varit stort medieuppbåd nu. Frågan var: Vem skulle göra något sådant? Jag hittade en tråd på Flashblack med en print screen av själva inlägget och man såg verkligen att personen som skrev var desperat, kall och mest troligt helt kapabel till att utföra sina planer. Anledningen var att han hade blivit dumpad av sin flickvän. Hur mår man då egentligen? Och vad är det som triggar den sortens ilska? Jag menar, jag kan också vara arg men då vill jag på sin höjd slå någon. Dessutom kräver det otroligt mycket för att jag ska göra det på fullaste allvar. Vad har man för atrapp i hjärnan som talar om för en att "nu får du skjuta någon för du är arg och behöver det"?

Sen gick det vidare till psyksjuka i allmänhet. Jag finner det väldigt fascinerande med psykiska sjukdomar och hur de fungerar. I grund och botten så undrar jag var det kommer ifrån, för vad vi vet är att det inte är en bakterie, en mutation eller något liknande som gömmer sig i kroppen och kan blomma ut utan det bara existerar hos vissa. Dessutom, jag undrar vad för klassification de olika sjukdomarna har och hur många det egentligen finns för väldigt många som man träffar på på stan eller läser om i tidningar är så fantastiskt olika och att psyket kan fungera så är otroligt fascinerande. Personerna i fråga är ju människor, precis som vi och jag tror att personerna egentligen har utmärkta konversationsförmågor (nu pratar vi alltså om sådana som varken kan föra ett normalt samtal eller förstå i vilket rum de är, samt liknande.) och kan föra sig normalt men någonstans på vägen har något utlösande hänt. Frågan är då vad?

En annan sak vi diskuterade var logik. Min tro är att de som enbart förlitar sig på logik och glömmer bort hjärtat lätt kan kollra bort sig i vår värld. Det är så mycket som bygger på slumpen, hjärtan, eller något annat orationellt att om man enbart baserar saker på logik kan man säkert rättfärdiga många hemska handlingar. Trots allt så får man inte glömma bort att vi alla är människor och människor gör fel. Fel hör inte hemma inom logik utan saker ska fungera som ett smort hjul. Sen har jag ett citat från en vän till mig som sa att "Vissa överintelligenta människor (d.v.s otroligt högt IQ, upp mot 180 och över tolkade jag det som) kan nog slå slint. De tränger in så mycket information i sina hjärnor att de måste tränga bort lite sunt förnuft". Det låter faktiskt ganska riktigt ändå, jag misstänker att det är en intressant tes i alla fall. Hur mycket får egentligen plats i våra hjärnor?

Efter att vi sett Die Welle väcktes också jättemånga frågetecken (och här kommer spoilern!). Alla ungdomar fann en känsla av samhörighet och ett behov av att känna sig som en del i gruppen när Die Welle formades. Alla behövdes, alla älskades. Alla utom dem som vägrade sälla sig till normerna. Att se vad dessa ungdomar kunde ta sig till, helt normala ungdomar, det var sjukt. De klottrade ner staden, de stötte bort alla andra, de hade en särskild hälsning, precis som nazihälsningen. Jag vet att mycket av detta inte liknar verkligheten men jag tvivlar inte på att det skulle kunna bli så. Sen var det ett barn, en fanatiker. Han fastnade direkt. Hans enda problem var egentligen dåliga familjeförhållanden men han blev besatt av föreningen, klistrade sig på ledaren, bestämde sig för att bli hans livvakt. I slutet av filmen, när ledaren bestämmer sig för att upplösa föreningen skjuter han dock en klasskamrat och sedan skjuter hans sig själv för att kände så starkt band att han blev galen. Skulle det kunna hända, är det möjligt? Jag vet inte. Ingen vet nog egentligen. Men om man tittar på Nazisternas framtåg genom Tyskland, genom hela Europa... Jag blir mållös. Alla de människorna som styrde i fånglägrerna, alla soldater och alla som arbetade under Hitler kan inte ha haft något fel på hjärnan. Ändå var det så många anhängare att det är helt otroligt och alla accepterade vad som hände. Känslan av medmänsklighet försvann till förmån för känslan av gemenskap. Man kunde döda för en vän, praktiskt taget. Är det friskt? Är det klokt?

Jag lägger inga riktiga svar på de frågor jag ställer, jag har inga tankar om det. Jag bara bollar mina frågor med er och hoppas att ni förstår det jag skriver, trots att det mest är osammanhängande dravel. Jag blev så tagen av filmen idag att jag var tvungen att skriva av mig bara. Psykologiska problem fascinerar mig.

Ombyte förnyar, som det sägs. Blev det fint?
Ser ni inte, så tryck på F5!

Jag har ännu bara femton sidor i min bok
Femton droppar i en trasig tekopp
De säger ingenting om dig eller mig

Min hjärna kan bara tänka på ett sätt
Mina fötter kan bara dansa vissa steg
Jag kan inte dansa med dig

Klär på mig en klänning från förr
Önskar jag skulle bli äldre då
Men flickan är alltid bara femton år

Har bara tagit få steg på vägen
Har bara levt en liten del av livet
Vet inget, kan inget

Ändå viskar hon, jag, om kärlekens vårar
Om depressionens höstvindar
Femton år gammal

Kära vänner, låt er ej luras
Jag vet hur jag borde känna
Jag är bara för ung för att känna det än

Varför suger skola musten ur en? Att bara gå i det här grå vädret och titta upp mot en sol som aldrig lyser är hemskt nog men att sedan sitta i ett kallt, kyligt klassrum och stirra ned mot svarta bokstäver som bara blir fler och fler i all oändlighet. Samtidigt är det så underbart, människor man älskar, inspirerande lokaler och kunskap i så stora mängder att man knapp får in mer. Varför kan jag inte fokusera mig på det positiva och bara vara glad och lycklig istället för den här förbenande tröttheten hela tiden? Det är säkert vinter. Vinter förstör allt.

Jag var i Kista och pratade för Pysslingens Region 2 och för första gången på ganska länge (inte inkluderat sportlovet) såg jag den Amanda jag brukade och vill vara. Trevlig, pigg, talför och kreativ. Jag känner mig alltid ambitiös men den här gången kände jag mig ordentligt entusiastisk. Dessutom var det soligt och underbart idag. Om det bara kunde vara så hela tiden.

Det är vår nu. Snälla, vinter, försvinn. Helst igår.

Tre dagar med vänner i rad. Lycka har aldrig varit finare eller mer beståndig.
Fingerfärg, film, killar, foton, piano, livet, kärlek, syster, baka, paj, nördighet, med andra ord, laga mat, pussar, kramar och sång. Jag älskar er <3

Jag älskar kreativt arbete vilket innebär att jag ser ut såhär:



Och här är ett urval av vad jag har gjort idag:



Anledningen till att de flesta sakerna ser missbildade ut är för att de är top secret, då jag känner två fantastiska damer som fyller år i mars månad. Anledningen till att målningarna ser missbildade ut är 1) för att jag inte kan använda målarfärger. Heja blyerts, digital målning och tusch säger jag bara. och 2) för att min kamera är helt dum så att man inte ser penseldragen vilka är halva grejen plus att den förstör mina färger och hatar mina skuggningar. Deprimerande.

Annat jag gjort idag är skrivit brev till vänner som aldrig ska skickas, skrivit digitala brev, skrivit lite på en bok jag försöker skriva, sovit, gjort halsband och armband, dansat och försökt sätta ihop en låt. Jag älskar att vara kreativ, det är den bästa terapin som finns! <3