Det är sådana här dagar jag vill fly till ett annat land med en vacker pojke med mörka ögon och brittisk accent. Vi skulle ligga på varma sandstränder och läsa högt ur vackra poetiska böcker där orden skär i hjärtat och varje vokal är så otroligt välplacerad att man vill gråta.
Jag skulle bara ha lätta sommarklänningar i bagaget och inga skor, jag skulle gå barfota och låta värmen smeka mina fötter och bara känna mig sådär "oförbrukat fri" som Ted Gärdestad säger. Vi skulle sjunga högt tillsammans när vi vandrade ner för gatorna och inte bry oss om att folk tittade.
När vi var trötta på värmen och människorna skulle vi gå tillbaka till det söta 1800-tals huset som ser ut som något ur Beatrix Potters sagor och sedan skulle vi bara sitta där och prata om ingenting tills stjärnorna började synas på himlen. Då skulle vi gå ut med varsin sovsäck och sova under bar himmel. Ingen TV, inga mobiler, inget internet. Bara naturen och ett biblotek som är flera mil långt.

Inte för att jag haft en dålig dag, nej, tvärtom. Men det är precis då, när allt är perfekt och bra som jag stör mig som mest på att den här jäkla snön täcker vårt land som ett yvigt vitt täcke och gör alla trötta och grå. Vi behöver färg och sommar och vi behöver det nu.

Om trettio år från nu har jag förmodligen levt halva mitt liv. Det är bara två gånger min ålder (d.v.s. femton) och känns ändå så avlägset. Men det är det inte. Åren från noll till femton har gått så snabbt och alla säger att det går snabbare ju äldre man blir. Om cirka sjuttio år kommer jag förmodligen att ligga på en sjukhussäng och dö för bara ett ögonblick och tänka tillbaka på mitt liv. Gjorde jag det som jag ville?
Jag vill inte missa en enda sekund av mitt liv. Det är därför jag vaknar åtta på morgon, det är därför jag praktiskt taget skulle kunna kliva över lik för att få mitt liv att fungera. Jag antar att jag skriver det här för att jag måste få ur mig det nu, för det här var inte det ursprungliga inlägget jag tänkt att skriva. Mammas vännina fyller fyrtio idag och jag tror att det var därför jag började tänka på det här.

I vilket fall som helst. Jag är fruktansvärt rädd för att somna in en dag och känna att jag har misslyckats. Jag kommer inte kunna spendera hela mitt liv i kassan på ICA för jag vill vara nöjd med mitt liv. Jag kan lova att jag kommer kämpa. Jag såg Oxford på TV:n imorse och mådde illa för att jag låg i soffan mitt på dagen och såg på alla dessa talangfulla och kämpande människorna när jag egentligen borde vara där. Är det konstigt?

Friends facts på facebook talade förövrigt om för mig att någon av mina kompisar tror att jag skulle kunna göra exakt vad som helst för att lyckas i livet. Det stämmer. Till viss del rankar jag karriär före vänner och hälsa, för det är saker man kan återfå eller byta ut. Det är också anledningen till att jag någon gång i framtiden kommer ligga på den där sjukhussängen, dra mitt sista andetag och tänka tillbaka. Jag kommer både att se utmärkta betyg, en kärleksfull familj, barn, universitetsstudier på ett av de mer kända collegen, artiklar i tidningar, böcker och seminarium och elever. Jag kommer vara nöjd. Jag kommer se till att det händer. Det kanske låter elakt,snobbigt eller skrytigt men... Jag vet inte vad jag ska säga. Det är målen jag har satt för mitt eget liv.

"There's no boundaries if you're looking towards the stars, but you can't just sit and do nothing. If world doesn't give you a rocketship, build your own."

Timmar spenderades med att slänga pengar runt mig efter skolan. Jag och Carro åkte med Pontus och Viktor. Vi skulle ha mött Simon och Martin där också men de dök inte upp.
Jag har ju övertalat mig själv om att inte göra någon fjortisblogg där jag visar upp "dagens outfit" och vad jag köper eller något annat liknande opersonligt dravel. Tyvärr är jag svag för grupptrycket så här kommer det i alla fall.

Eller så gör dem inte det eftersom min webcam är dum och jag inte orkar böka med en riktig. Fick i alla fall med mig en plisserad svart kjol i äkta 30-tals modell, ett/en (fejk) pärlhalsband/pärlchoker, väckarklocka, armbandsur, två tröjor i organisk bomull (som är det skönaste som finns) och så ska jag få ett mineralpuder av Carro imorgon. Underbart!

Nu lyssnar jag på skivan som ovannämnda flicka och jag har sjungit in. Saknar att stå på scen, nästa gång blir i april. Känslan av eufori är obeskrivbar. <3

Jag tror att jag är kär i Fredrik Lindström. Lingvistik är elt underbart och han pluggade samma sak som jag vill plugga på universitetet. Varför är ord så förbenat vackert och intressant? Vad är det bokstäver som skapar den där känslan av mystik och sagolikhet?

Ja, för övrigt så sitter ajg i skolan, vi tittar på värsta språket. Jag älskar min lärare som låter oss lära oss om språkhistoria, det finns inget härligare. Visste ni till exempel att hej var ett missförstånd? Antagligen inte.
Jag ska så lära mig engelsk språkhistoria sedan.

Att prata med vänner får mig att tänka på massa saker, saker som legat begravda i minnet i evigheter, händelser som får hjärtat att fladdra till för att det inte finns något mer underbart än de ögonblicken man delar med de man älskar mest.
Jag förstår inte varför folk tycker att "Jag älskar dig" är en svår sak att säga. Man kan visserligen bara säga det till människor man verkligen älskar annars förlorar orden sin magi. Däremot känner i alla fall när jag verkligen älskar någon. Det känns som att mitt hjärta har vingar och som att jag bara vill sitta uppe sent och skratta för att jag mår så bra i personens närhet. Så mår jag varje gång jag träffar någon av mina riktiga vänner eller när jag pratar med min familj.
Jag tror helt enkelt att folk älskar för lite. Jag vet att vissa i min klass skulle välja både karriär, pengar och hälsa före sin familj och jag förstår inte varför. Min familj är det viktigaste jag har och jag tycker ändå att jag är en människa med blicken på målet.
I vilket fall som helst... Lyckade provresultat i skolan, fina vänner, cupcakes-bakning, rosett i håret, dansvänlig musik, Abby Scuito och Bones i ordform. Kan det bli bättre? Imorgon blir det förbredelser inför engelska nationella. Jag tror aldrig att jag känt mig så säker på ett prov innan.

Olivia Stockinger, Felicia Sjögren, Vilma Dahlström, Regina Németh, Linn Thorstensson, Ester Holmén, Fredrik Sjöström, Caroline Kaste, Amanda Törnqvist, Emma Strand, Ida, Alexandra och Patrik (syster, mamma och pappa), jag älskar er. Bara så att ni vet det.