"(Ej registrerad)

Svaret på den frågan är väl ganska given. Vi ser idag resultatet av den kompisrelation som finns inom skolan. Inlärningsresultaten går stadigt ner och fler och fler ungdomar klarar inte kraven i basämnena och lämnas utanför gymnasietskolan. Skrämmande.

Man kan inte både vara kompis och auktoritet. För att få den respekt som läraren måste uppbära för att få eleverna att göra sina läxor etc kan man inte vara kompis. Tvärtemot så ska man vara väldigt tydlig i sina roll som lärarare.

Det är precis samma fel som alla föräldrar som tror att de kan vara kompisar med sina barn gör. En förälder eller lärare som förstår sin roll ber man inte fara åt h-vete eller ´"gör det själv" men det gör man med en "kompis". Samma respekt finns inte inom kompisgänget.

Hoppas för ungdomarnas skull att lärarna förstår detta, även om jag är mycket tveksam.

Tyvärr, med facit i handen så verkar faktiskt lärarna prioritera kompisskapet och enkelheten framför tydlighet och regler."

Okej, nu ska jag tycka igen. Jag vet att det nästan är det enda ajg gör i den här bloggen, skriver milslånga inlägg om vad jag anser. Saken är den att det inte finns något så förlösande som att skriva ned sina tankar i ord och itne bara gå runt att vara arg för sig själv och det är därför jag gör det.

Det ni läste tidigare var i alla fall en kommentar till en artikel på sn.se som handlar om man ska vara vän med sin lärare på facebook. Det urartade till en diskussion om huruvida man ska vara vän med sina lärare överhuvudtaget eller om läraren ska vara en bestämd auktoritet.
Det fanns många sådana här kommentarer (många som sa att man skulle vara vän med sin lärare också, men dem blev jag inte irriterad på...)

Även skolminister Jan Björklund brukar propagera för att lärare ska komma ifrån den flummiga idén om att "Eleven i centrum", att eleven har ett stort inflytande över sin egen skolgång. Jag går som många kanske vet i en pysslingskola, en skola som står för individanpassning och rolig inlärning. De strävar emot allt som de här människorna vill. Jag har en mamma och en pappa som hatar att säga till mig och min syster utan som hellre förklarar konsekvenser och är vän med oss.

Utifrån dessa förutsättningar borde jag helt enkelt vara ett barn av gangster-kaliber. Jag borde ha för låga betyg för att söka in någonstans och jag borde vara ute och festa varje kväll och bråka med mina föräldrar. Är jag det då? Nej, ni vet nog i alla fall att jag är ganska väluppfostrad (lite oordningsam ibland, bara :p) och ajg skulle aldrig göra något med flit för att såra mina föräldrar och vi har världens bästa relation. Jag förstår varför de gör vissa val och de förstår att jag vill saker ibland också. VI har ett ömsesidigt bra förhållande.

Om vi tittar på betygen då. Jo, läraren i mina två bästa ämnen, svenska och engelska samt min mentor är den lärare som jag är bäst vän med. De flesta klarar sig också ytterst bra i hennes ämnen, de är faktiskt de som alla har bäst betyg i enligt vad jag vet. Jag är vän med de flesta av mina lärare och till hösten ska jag börja en av de mest krävande linjerna på gymnasiet. Jag har 25 poäng ifrån max, det vill säga att om jag höjer mig i fem ämnen från VG till MVG har jag full pott. Jag vet också att många i min klass har exeptionellt bra betyg.

Jag älskar dessutom skolan och vill lära mig och de vill inte de som inte är vänner med sina lärare, de lär under skräck.

Alltså, de som misslyckas i sin relation som föräldrar skulle jag vilja säga är de som inte har tid. De som inte kommer hem förrän sent på kvällen och sedan ska försöka sätta sig över sina barn. De som inte kan eller vill bli vänner med barnen, inte kan förstå dem. Där har vi en misslyckad relation, det har jag sett allt för många gånger.

De som misslyckas i sin relation som lärare är de som inte tar sig tid att lyssna på sina elever och motivera dem med en morot istället för en piska. Barn som lär sig under rädsla gör inte det dem ska, det kan ni lita på. Dessutom kommer de inte ha någon vilja att plugga vidare, vilket jag också har sett. Var vänner istället, men med pondus. Man ska inte vara för mjäkig heller för så fungerar inte en kompisrelation. När mina vänner gör fel konfronterar jag dem, jag låter de itne göra fel val eller köra över mig. Folk verkar ha svårt att förstå den blandningen.

Nå, håller ni med mig eller är ni helt emot?