Det är för oss solen går upp.
Jag skulle bara ha lätta sommarklänningar i bagaget och inga skor, jag skulle gå barfota och låta värmen smeka mina fötter och bara känna mig sådär "oförbrukat fri" som Ted Gärdestad säger. Vi skulle sjunga högt tillsammans när vi vandrade ner för gatorna och inte bry oss om att folk tittade.
När vi var trötta på värmen och människorna skulle vi gå tillbaka till det söta 1800-tals huset som ser ut som något ur Beatrix Potters sagor och sedan skulle vi bara sitta där och prata om ingenting tills stjärnorna började synas på himlen. Då skulle vi gå ut med varsin sovsäck och sova under bar himmel. Ingen TV, inga mobiler, inget internet. Bara naturen och ett biblotek som är flera mil långt.
Inte för att jag haft en dålig dag, nej, tvärtom. Men det är precis då, när allt är perfekt och bra som jag stör mig som mest på att den här jäkla snön täcker vårt land som ett yvigt vitt täcke och gör alla trötta och grå. Vi behöver färg och sommar och vi behöver det nu.
Imagine.
Jag vill inte missa en enda sekund av mitt liv. Det är därför jag vaknar åtta på morgon, det är därför jag praktiskt taget skulle kunna kliva över lik för att få mitt liv att fungera. Jag antar att jag skriver det här för att jag måste få ur mig det nu, för det här var inte det ursprungliga inlägget jag tänkt att skriva. Mammas vännina fyller fyrtio idag och jag tror att det var därför jag började tänka på det här.
I vilket fall som helst. Jag är fruktansvärt rädd för att somna in en dag och känna att jag har misslyckats. Jag kommer inte kunna spendera hela mitt liv i kassan på ICA för jag vill vara nöjd med mitt liv. Jag kan lova att jag kommer kämpa. Jag såg Oxford på TV:n imorse och mådde illa för att jag låg i soffan mitt på dagen och såg på alla dessa talangfulla och kämpande människorna när jag egentligen borde vara där. Är det konstigt?
Friends facts på facebook talade förövrigt om för mig att någon av mina kompisar tror att jag skulle kunna göra exakt vad som helst för att lyckas i livet. Det stämmer. Till viss del rankar jag karriär före vänner och hälsa, för det är saker man kan återfå eller byta ut. Det är också anledningen till att jag någon gång i framtiden kommer ligga på den där sjukhussängen, dra mitt sista andetag och tänka tillbaka. Jag kommer både att se utmärkta betyg, en kärleksfull familj, barn, universitetsstudier på ett av de mer kända collegen, artiklar i tidningar, böcker och seminarium och elever. Jag kommer vara nöjd. Jag kommer se till att det händer. Det kanske låter elakt,snobbigt eller skrytigt men... Jag vet inte vad jag ska säga. Det är målen jag har satt för mitt eget liv.
"There's no boundaries if you're looking towards the stars, but you can't just sit and do nothing. If world doesn't give you a rocketship, build your own."
Big Spender.
Jag har ju övertalat mig själv om att inte göra någon fjortisblogg där jag visar upp "dagens outfit" och vad jag köper eller något annat liknande opersonligt dravel. Tyvärr är jag svag för grupptrycket så här kommer det i alla fall.
Eller så gör dem inte det eftersom min webcam är dum och jag inte orkar böka med en riktig. Fick i alla fall med mig en plisserad svart kjol i äkta 30-tals modell, ett/en (fejk) pärlhalsband/pärlchoker, väckarklocka, armbandsur, två tröjor i organisk bomull (som är det skönaste som finns) och så ska jag få ett mineralpuder av Carro imorgon. Underbart!
Nu lyssnar jag på skivan som ovannämnda flicka och jag har sjungit in. Saknar att stå på scen, nästa gång blir i april. Känslan av eufori är obeskrivbar. <3
It's only words.
Ja, för övrigt så sitter ajg i skolan, vi tittar på värsta språket. Jag älskar min lärare som låter oss lära oss om språkhistoria, det finns inget härligare. Visste ni till exempel att hej var ett missförstånd? Antagligen inte.
Jag ska så lära mig engelsk språkhistoria sedan.
Jag hade en fin dag idag.
Jag förstår inte varför folk tycker att "Jag älskar dig" är en svår sak att säga. Man kan visserligen bara säga det till människor man verkligen älskar annars förlorar orden sin magi. Däremot känner i alla fall när jag verkligen älskar någon. Det känns som att mitt hjärta har vingar och som att jag bara vill sitta uppe sent och skratta för att jag mår så bra i personens närhet. Så mår jag varje gång jag träffar någon av mina riktiga vänner eller när jag pratar med min familj.
Jag tror helt enkelt att folk älskar för lite. Jag vet att vissa i min klass skulle välja både karriär, pengar och hälsa före sin familj och jag förstår inte varför. Min familj är det viktigaste jag har och jag tycker ändå att jag är en människa med blicken på målet.
I vilket fall som helst... Lyckade provresultat i skolan, fina vänner, cupcakes-bakning, rosett i håret, dansvänlig musik, Abby Scuito och Bones i ordform. Kan det bli bättre? Imorgon blir det förbredelser inför engelska nationella. Jag tror aldrig att jag känt mig så säker på ett prov innan.
Olivia Stockinger, Felicia Sjögren, Vilma Dahlström, Regina Németh, Linn Thorstensson, Ester Holmén, Fredrik Sjöström, Caroline Kaste, Amanda Törnqvist, Emma Strand, Ida, Alexandra och Patrik (syster, mamma och pappa), jag älskar er. Bara så att ni vet det.
Jag vill veta varför pappan i familjen alltid kör, är det något bara han förstår?
Humanism är min livsåskådning. Jag tycker inte att barn ska ha bara gula leksaker och väggar för att det ses som en "neutral färg". Jag tycker inte att flickor inte kan ha klänningar och att pojkar inte får vilja vara poliser och jag tycker inte att alla ska ha det exakt likadant i alla fall, eftersom det i många fall kan vara svårt att skapa en helt jämlik tillvaro, speciellt med tanke på att vi föds med olika förutsättningar i grund och botten. En person som inte arbetar kan inte ha samma tillvaro som en person som jobbar dygnet runt, dag och natt. Däremot kan vi defintivt kämpa för att visa respekt för andra omkring oss, för i grund och botten är vi alla människor.
Av denna anledning blir jag väldigt ledsen och arg och undrar lite vartåt vi barkar när jag får höra så orespektfulla kommentarer att man inte kan tro att det är sant.
En klasskamrat till mig gick fram till en av mina bästa kompisar och satte upp fingrarna mot hennes huvud. Sen sa han "Jag ska skjuta dig. När jag får tag i en pistol ska jag skjuta huvudet av dig." När hon frågade om anledningen svarade personen ifråga att hon var äcklig. Samma person har även angripit flera i min klass med kommentarer om deras utseende, vad de skriver och liknande.
Två killar passerade mig i skolmatsalen och pratade om flickor och en kille säger uttryckligen att det gör inget om han kysser en annan tjej än sin egen eftersom tjejen säkert "kladdar" på någon annan i alla fall. Är detta socialt accepterat eller något, för det känns som att det händer så ofta? Sådana här kommentarer får jag höra om ofta, fråm andra vänner. Kan ingen bara sätta ner fötterna? Jag frågade faktiskt killarna om de tänkt på att tjejen också var en människa men de struntade i mig. De gav det inte ens en andra tanke.
Min andra bästa vän oroar mig lite för tillfället. Hon har blivit ihop med en pojkvän som verkligen inte accepterar henne, han var ihop med tre tjejer samtidigt innan henne och han ställer hela tiden krav på att hon ska vara bäst och vackrast. Min vän har enormt dåligt självförtroende och har svårt med press. Jag tycker att hon är underbar som hon är och hon skulle inte ha några problem med att få en kille som respekterar henne om hon bara kunde inse att hon dög. Istället ser jag hur hon sjunker varje gång hon har pratat med honom.
Vi behöver omsesidig respekt. Först då kanske jag andas ordentligt.
Det är omöjligt att inte döma någon, men det är inte omöjligt att lägga fördomarna åt sidan och försöka få ett andra första intryck.
All we can do is keep breathing.
Förstå om jag hade fått mitt intagningsbrev till Hogwarts när jag var elva? Skriva kalligrafi på vackra gulnade pergament om gamla magiska regler. Underbart. Jag väljer att tro att min uggla är vilse och kommer snart.
Ommwriter är ett jättebra verktyg för att göra läxor, förresten. Att skriva till ljudet av en skrivmaskin gör allt så myckt enklare. Jag ska köpa en riktig skrivmaskin någon gång. Det är bara det att tiden inte räcker till.
Sing for me my love, the sweetest melody.
Hade mitt liv varit annorlunda nu då? Jag vet inte. Kanske får jag ge det en till chans, om den ens dyker upp.
Kanske svamlar jag bara nu. Kanske är det bara så att jag behöver någon att luta mitt huvud mot när det blåser hårt och någon att kyssa lätt när det känns som att världen har vänt sig emot en. Kanske, kanske, kanske. Jag vet inte ens om jag är kär för tillfället, antagligen är jag bara en sådan där romantisk nörd som verkligen behöver en kärlek för att känna sig hel. Men jag skulle vilja att någon tog tag i mig och kysste mig och sen inte gjorde en så stor affär av det. Bara för att den tycker om mig lite. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit det nu, det är nästan lite som att jag försöker affirmera fram det. Säger jag det om och om igen kanske det händer.
Nu har jag släppt det. Det känns så skönt, det känns så rätt. Det enda felet är att jag känner mig tom. Som om jag inte kan älska.
Det gick bra på konserten jag hade idag dock. Jag kände mig faktiskt fin, på riktigt. Det är undret med vintageklänningar och rött läppstift. Nog för att jag har relativt bra självförtroende, men jag känner mig aldrig vacker på riktigt. Kan ha något att göra med att jag aldrig får höra det. (Och ja, söt är en helt annan sak än vacker). Överlag en väldigt fin dag.
En dikt jag skrev igår får följa med också, bara för att jag blev ganska nöjd med den.
Jag vill också dansa
Kom så fångar vi takten
Men jag snubblar så lätt
Håll min hand
Ingen kan höra mig
Bakom min glasdörr
Dansar med mig själv
Ännu en gång
Snubblar.
Någon gång vill jag vakna
Av dig vid min sida
Bara inte till tystnaden
En gång till
Tårar på min glasdörr
Kan du inte bara se mig
Hålla mig i din famn
Andas mig
Snubblar.
Jag vill bara höra
Ordet vacker
När det handlar om mig
En enda gång
Jag kramar glaset
Försiktigt, försiktigt
Det gör så ont utan kärlek
Att vi brister
Snubblar.
Det gör så ont att inte ha
En person som är ”du”
Fantasifoster duger inte
I längden
Fjäderlätt beröring
Hand i hand
Håll mig
Älska mig
Andas.
Let's find a brand new story now, my love.
Fröken Memme är även så larvig att hon gråter till det hon själv har skrivit, gråter till sin egen berättelse. Den är dessutom helt jäkla misslyckad. Det känns mindre bra.
Fina klänningar och söt indiepop får läggas åt sidan idag. Idag blir det morgonrock och ångestmusik i kampen om orden. Önska mig lycka till.
Jag läste om någon som stal en bil
Däremot kan jag berätta för er att jag är en galen tedrickare, älskar vintage och secondhand men hittar inte ofta något bra, är nykterist (woo, heja unf!) och är djupt dedikerad till mina läxor. För tillfället skriver jag även NaNoWriMo. Ni kan kalla mig Memme. Dessutom är jag galen i Regina Spektor och Raymond & Maria för att ge er några exempel. De tröstar mig när jag är ledsen och får mig att skratta när jag är glad.
Ha en trevlig kväll nu. Jag ska försöka sammfoga ett ordentligt blogginlägg.
(Mina rubriker kommer förövrigt att vara antingen Bones-citationer eller låttitlar för det mesta. Den som kan berätta var dem kommer ifrån får en kaka.)
