Jag har Nano-ångest. Internet är min värsta fiende just nu. Min berättelse har kommit till en kritisk vändpunkt och det skär i hjärtat att skriva det för nu vet jag att det kommer gå utför för henne. Det skär även i hjärtat att skriva det för det kommer bli så overkligt och jag klarar inte av det. Jag hatar att jag älskar mina ord.
Fröken Memme är även så larvig att hon gråter till det hon själv har skrivit, gråter till sin egen berättelse. Den är dessutom helt jäkla misslyckad. Det känns mindre bra.
Fina klänningar och söt indiepop får läggas åt sidan idag. Idag blir det morgonrock och ångestmusik i kampen om orden. Önska mig lycka till.