Det är sådana här dagar jag vill fly till ett annat land med en vacker pojke med mörka ögon och brittisk accent. Vi skulle ligga på varma sandstränder och läsa högt ur vackra poetiska böcker där orden skär i hjärtat och varje vokal är så otroligt välplacerad att man vill gråta.
Jag skulle bara ha lätta sommarklänningar i bagaget och inga skor, jag skulle gå barfota och låta värmen smeka mina fötter och bara känna mig sådär "oförbrukat fri" som Ted Gärdestad säger. Vi skulle sjunga högt tillsammans när vi vandrade ner för gatorna och inte bry oss om att folk tittade.
När vi var trötta på värmen och människorna skulle vi gå tillbaka till det söta 1800-tals huset som ser ut som något ur Beatrix Potters sagor och sedan skulle vi bara sitta där och prata om ingenting tills stjärnorna började synas på himlen. Då skulle vi gå ut med varsin sovsäck och sova under bar himmel. Ingen TV, inga mobiler, inget internet. Bara naturen och ett biblotek som är flera mil långt.

Inte för att jag haft en dålig dag, nej, tvärtom. Men det är precis då, när allt är perfekt och bra som jag stör mig som mest på att den här jäkla snön täcker vårt land som ett yvigt vitt täcke och gör alla trötta och grå. Vi behöver färg och sommar och vi behöver det nu.